Torsdag 4 oktober

Efter en dag med många mils bussresa kom vi så fram till resans slutdestination, Kapstaden. Då vädret var gynnsamt passade vi på att ta kabinbanan upp på Taffelberget (Table mountain) 1086 m.ö.h. Blåser det för mycket går inte banan och är det låga moln ser man inget där uppifrån, men denna dag hade vi turen med oss och fick chansen att beskåda Kapstaden med omnejd uppifrån. Uppepå berget finns ett antal promenadstråk som kryssar fram mellan utkikspunkter och intressant växtlighet. För den mer djärve besökaren finns vandringsleder som alternativ till kabinbanan. Trots att berget ligger mitt i staden gäller dock samma regler som vid fjällvandring - beredskap för snabbt växlande väder och rejäla skor på fötterna. Leden är bitvis mycket brant och stenig och de delar vi såg var inte mycket mer än stigar. Men är man bergsget så är det säkert kul...

På kvällen tog vi en taxi ner till Victoria & Alfred Waterfront, där vi strosade omkring och bekantade oss lite med området. För några decennier sedan var detta ett förfallet hamnområde. Senare har man bestämt sig för att fräscha upp och modernisera området och idag är detta ett paradis för den som gillar shopping. Här finns ett antal stora gallerior med butiker av allehanda slag. Även utbudet av restauranger är rikt. Vi valde ett pizza/pasta-ställe och fick mycket god och prisvärd (och för Tobias del mycket starkt kryddad) mat som bäst kan beskrivas som italiensk mat med en mustig touch av Indien.

Kapstaden är förresten en av få städer i Sydafrika där det finns fungerande taxiverksamhet. Här finns vanliga bilar som är utrustade med taxameter, vilken dessutom används. På de flesta andra håll i landet är det minibussar som gäller som det allmänna transportmedlet. Turister avråds från att nyttje dem, men för många sydafrikaner är det det enda sättet att ta sig till och från arbetet. Minibussarna kör omkring längs gatorna och tutar och folk som vill åka med ställer sig vid inofficiella hållplatser och vinkar bilarna till sig. Olika tecken används för att tala om vart man vill åka. Många bilar kör längs fasta rutter och tar då passagerarna dit och ingen annanstans. Det är dock inte precis riskfritt att åka med dessa minibussar. De är ofta av usel standard - kan sakna säten, golv och till och med ratt! Förarna saknar ofta körkort och för att få in så mycket pengar som möjligt kör de inte förrän bilen är full, vilket kan innebära att ett fordon avsett för nio passagerare fylls med kanske upp till tjugo personer.

Rent allmänt kan det sägas att kollektivtrafiken är dåligt utbyggd i landet. Man är i princip tvungen att ha bil för att smidigt kunna ta sig fram. I de större städerna finns förortståg, som främst används av pendlare, men dessa anses inte vara ett säkert transportmedel. Andra tåg finns också liksom landsvägsbussar men turerna är inte så väl utbyggda och tågen går så långsamt att de lämpar sig mer för sightseeing än som transportmedel.

Ett problem med att köra egen bil är att en stor andel av medtrafikanterna kör som krattor. Nästan hälften av förarna saknar körkort (delvis på grund av mycket trög administration av körkortstillstånd). Det gör att många saknar kunskap om och respekt för trafikregler. Dessutom är tempot längs vägarna ofta hätskt med täta filbyten, där "tät" innebär både ofta och korta avstånd. Det gäller sannerligen att ha full koll på omgivande trafik och att hela tiden var beredd på att tvärbromsa. Och säkerhetsbältet är oumbärligt för en resenär med känsla för säkerhet! Under de dagar vi nu rest omkring har vi sett alltför många krockade bilar där framrutan är krossad inifrån. Man kan ju lätt gissa hur det gick för den personen.